Död
Ett känsloladdat ord som jag hade hoppats på skulle komma om väldigt många år. Men istället hände det den 14 mars tjugohundraåtta. En alldeles vanlig fredag med ett stilla snöfall.
Min älskade farfar går bort, hastigt och oväntat. En bit av mitt hjärta försvann, allt belv tomt och saknaden är så stor att jag inte vet hur jag ska klara det här. Jag visste inte att man kunde sakna någon så mycket. Men jag antar att det är ett bevis på hur mycket man älskar någon.
Allt han skulle få uppleva, se sina barnbarn bilda familjer, köra motorcykel hela sommaren nu när han äntligen var pensionär, göra vad han ville, få hem sin bil som han längtat så efter, köra mig i den fina bilen på min studentbal. Jag skulle få vara stolt och han skulle få vara stolt.
I annonsen stog denna vers:
så varmt för de dina,
ögon som vakat och strålat så ömt
Har stannat och
slocknat
till sorg för oss alla
Men vad Du oss gjort
skall aldrig bli glömt.
Det ska aldrig, aldrig någonsin glömmas.
Livet förändras så snabbt och jag önskar hela tiden att det kunde bli som det var förut. Och nu ser jag knappt för alla tårar... Man vill så gärna vara stark, men nu kan man inte det. Det värker i hela mig och jag saknar min farfar så mycket. Jag tänker på honom hela tiden, faan varför skulle det bli så här, kom tillbaka min älskade, älskade farfar. Jag vet att han inte kommer tillbaka, hur mycket jag än önskar det.
Jag hoppas han vet att han är världens bästa, jag hoppas han vet att han är oersättelig.
Det är så jävla orättvist, varför nu, varför han? Två månader efter 65-års dagen.
Om det nu finns nån himmel och nån som styr den, har då denne gjort ett felval så stort. Det finns en mening med allt sägs det. Just nu är det jävligt svårt att se den och jag undrar om det verkligen finns en.
Lyssna på KENT-På nära håll, för den är så fruktansvärt vacker.
Jag behöver en lååång kram och nån som säger att allt kommer bli bra och låter mig gråta tills tårarna tar slut. Jag behöver värmen och närheten, nån som vet att det blir bra...
Hur skall jag klara det här...
väldigt fint skrivet anna :)
